thesondagsklubb

It’s closing in so fast
but it has been a year
Feelings are no different
from what they were

 

And it’s all coming back to me
it’s like my brain’s put on replay
memories, memories that I can’t
seem to forget, want to forget

 

And seeing you doesn’t
make it much easier either
though I try not to make it
seem like a big deal

 

The way you hurt me
will always haunt me
it has destroyed my heart
and shattered my soul

 

I may not have been given justice
But believe me when I say
Some day you are gonna pay
you are not gonna get away…

2010-12-16

 

Om jag ligger helt stilla
och allt är tyst
kan jag känna mitt hjärta slå
och nästan höra slagen

 

Jag känner att jag lever
Jag lever

 

Jag är inte rädd för att dö
Jag vill bara inte

2010-12-15

 

Jag är trasig
För trasig för att kunna bli lagad
det är så det känns

 

Nästan ett år har gått
och ändå är jag fortfarande trasig
om inte mer än vad jag var förut

 

Jag tänker saker som skrämmer mig
det som jag inte kan kontrollera
och jag föreställer mig att det är det som är min vilja

 

Mina tankar är bara tankar så länge jag låter dem vara det
Och min vilja att göra tankarna till handling är obefintlig

 

Så, I guess
att det inte kommer hända något.
Va inte orolig.

 

På sista tiden har jag funderat på om jag någonsin kommer bli som förut
Självklart kommer jag inte
Men jag skulle gärna vilja det

 

Glömma allt som hänt mig
Glömma alla känslor
alla tårar, alla svek, alla hopp

 

Jag kan liksom inte förstå
varför det tvunget skulle hända mig
varför jag nu blir den
som måste bära detta inombords

 

Ända tills min låga brunnit ut.

 

Ända tills min låga brunnit ut.

2010-10-27

Vad far genom ditt huvud?
Vad säger dina tankar dig?

 

Jag önskar jag kunde höra,
jag önskar att jag förstod.

 

Varför kan du inte förklara?
Varför kan vi inte ses?

 

Jag är trött på att höra dina ord,
jag är trött på ”vi får se”.

 

Bryr du dig ens om mig?
Bryr du dig alls överhuvudtaget?

 

Jag förstår dig inte alls,
jag förstår inte dina beslut.

 

Är du den du säger att du är?
Är du lögnare eller ärlig?

 

Jag är alltid mig själv,
Jag är alltid ärlig.

 

Hur länge ska du plåga mig?
Hur länge ska jag behöva vänta?

 

Jag orkar inte vänta i evigheter,
jag orkar inte vänta på dig.

2010-10-27

 

Jag försöker förstå,
jag lovar och svär,
av hela mitt hjärta
och själ.

 

Jag försöker förstå,
men det går inte,
du förklarar helt enkelt inte,
vad vill du?

 

Jag försöker förstå,
så snälla berätta,
varför du gör som du gör,
mot mig.

 

Jag försöker förstå,
så varför plåga mig,
förvirring och smärta,
varför?

 

Jag försöker förstå,
men ser inte meningen,
varför du vill vänta,
säg nu!

 

Jag försöker förstå,
men det är inte enkelt,
jag tänker inte som dig,
du vet.

 

Jag försöker förstå,
varför du väljer tystnad,
ensamhet och kyla,
framför mig?

 

Jag försöker förstå,
dig och dina val,
men ärligt talat gör jag,
inte alls.

19/10-2010

Du sa att vi skulle höras av idag.
Jag hörde inget från dig idag.
Men vad är det jag väntar på?

 

Jag har gjort så många fel förut,
att nu vågar jag inte göra nått alls,
för jag är rädd,
rädd för att skrämma bort dig från mig.

 

Jag hatar denna balansgång,
hur man ska göra,
hur man ska bete sig,
varför kan det inte vara lättare?

 

Jag balanserar på en lina,
som blir tunnare i mitten.
Jag vågar aldrig gå ända ut.
Du måste dra mig…

 

Och nu har jag bestämt mig för dig.
men vi spelar efter dina regler.
så jag väntar,
och väntar…
Låt mig inte vänta i en evighet.

 

Hur ska jag tolka din tystnad?

 

Detta har hänt mig förut.
jag vet hur det slutade.
förmodligen blir det likadant denna gången också,
det jobbiga är att jag fortfarande inte vet,
vad jag gör fel…

18/10-2010

Kalla det intuition, erfarenhet eller vad du vill.
Jag vet när jag inte känns intressant längre.
Jag vet när jag blir dumpad, utan att de säger ett ord.

 

Men vad gör jag fel?
Vad är det jag inte ser?
Det upprepas gång på gång.

 

Jag undrar,
kommer det aldrig sluta?

 

Ska jag för alltid vara ensam?
Jag som har så mycket kärlek att ge.

 

Jag har bestämt mig för dig,
du har fastnat på mig,
i mitt hjärta.
Jag har tänkt på dig länge,
trots att vi inte setts så ofta,
har du alltid funnits i mina baktankar.

 

Jag har letat efter någon som dig,
som får mig ur balans,
får mig att undra om jag flyger eller står stilla.

 

Jag får oftast det jag vill ha,
men får aldrig behålla det speciellt länge.
Är det något slags straff,
eller bara ett ödets gång?

 

När jag var yngre kändes kärlek så lätt,
nu är det mera plågsamt,
och en stilla undran rotar sig.
Är kärleken inte för mig?
Eller finns den inte överhuvudtaget?
Är det en inbillning,
en sjukdom?

 

Kärleken är plågsam,
vänder som vinden,
och kan krossa dig tills du slutar existera.

 

Har du väl drabbats,
kan du aldrig bli frisk.

 

Det kan liknas vid en drog,
eller livslång sjukdom.

Jag önskar att jag aldrig smakat på kärleken.
Och jag önskar att du inte fanns.

Inlägg av Gästskribent som liksom mig vill vara anonym.

Vad är livet på en pinne utan kraft o styrka
Vad är livet utan luft
Vad gör man av livet när man är i mörker
Varför finns det liv
Varför existerar ett liv när det ändå försvinner om ett par år? 70 kanske 90
Vad betyder ett liv när man ändå får ett nytt liv efter man är död
Varför dö när man ändå lever upp sen igen i sitt andra liv.
livet har sin gång och styrka
Gäller bara o hitta livet och dess nyckel till livet för vad gör ett liv om inte livet har sitt egna liv?

Mina tankar i ord.

31/5 2010

När man inte orkar ger man upp.
När energin inte räcker till stannar man upp och vilar.
Om inte tiden räcker till för att vila, hur gör man då?
Hur kan man ta av tid som inte finns?

 

Att orka har egentligen inte med energi att göra alls.

 

Varför känner jag mig så deppig idag?
Beror det på de påfrestande månaderna jag lagt bakom mig?
Om jag nu har lagt dem bakom mig.
Jag kan inte riktigt glädjas åt de kommande veckorna av sommar och jobb som jag förut sett fram emot.
Jag är likgiltig, känner mig tom, stum och ensam.
Vill inte göra någonting, vill inte vara här, vill inte vara någonstans alls faktiskt.

 

Helst av allt hade jag velat sitta i ett rum utan fönster och dörrar och stirra in i väggen. Om man kunde stänga av hjärnan samtidigt skulle det vara skönt.
Mina tankar och känslor plågar mig, men att veta och inte kunna göra något åt det plågar ännu mer.
Känns som att kontrollen är tappad, borta, förlorad.

 

Men vad kan man göra åt ett liv?
Vi ska alla dö, alla den vägen vandra. Det enda man inte vet är när det sker.
Och alla stannar nog upp någon gång i livet och ställer frågan: vad är meningen med livet?
Det finns inget svar på den frågan.

 

Fast jag som naturvetare har ett svar som jag inte är nöjd med.
Livet går ut på att reproducera sig och föra generna vidare. Så enkelt är det!
Synd att det inte ger någon tröst. Det är för enkelt.

 

Så varför ska man leva livet då?
Ska man söka en annan mening med livet?
Alla har en egen uppfattning om sin mening med livet, och detta är min uppfattning.
Jag känner ingen tröst i min mening, ingen lycka eller hopp om framtid.
Ska jag finna mig en ny mening med livet?
Går det?
Om jag inte tror på en annan mening med livet, går det att finna en annan mening med livet ändå?

 

Tvivlar.

 

Ord.
Ord är bara ord.
Man är bara genom handlingar.
Ord är bara ord.

 

Man kan inte leva utan hoppet.
Utan hoppet slutar livet.
Men vad ger hopp?

 

Ibland brukar jag blunda och tänka på min barndom.
De ljusa stunderna.

Maskrosor och lekstugan där jag bakade sandtårtor.
Det gröna gräset under mina fötter och solens värme.
Hästarna i hagen på andra sidan vägen.
Syrenbersån där vi begravde Snuten och någon fågel ibland.

 

Det är ett evigt sökande.
Sökandet efter meningen.
Det finns så många stunder då jag bara velat stanna upp och inte söka mer.
Säga stopp!

 

Orkar inte mer.

 

Musiken brukade ge mig tröst och trygghet.
Nu för stunden känner jag inget alls.
Jag blir rädd och förtvivlad.
Min enda trygghet är borta.
Det enda som jag hade, som fungerade för mig, är borta.

 

Jag blundar och andas in.

 

Det är inte min tid, inte än, men jag väntar.
Frågan är hur länge?
Hur länge ska jag behöva vänta?

 

Jag vill höra dig säga orden.
Jag är din.
Kanske ägandet i sig är meningen med livet?
Att känna sig samhörig med någon?
Jag är din.
Du är min.

 

Det är vi två.
Du och jag.
Men än är jag inte där.
Inte på långa vägar.
Och jag tvivlar.

 

Tro, hopp och kärlek.
Det heter så.
Ingrediens?
Livets mening?

 

Och då saknar man allt.
Saknad i sig är plågsamt.
Kombinerat med hopplöshet är det oerhört plågsamt.

 

Är det bara i mitt huvud som mina tankar påverkar?
Kan de speglas utåt och uppfattas av omvärlden?
Eller är det bara mina hemligheter?
Jag vill det.

 

Mina hemligheter är mina.

 

Fråga om lov.
Får jag?
Nej.
Ja.
Helst inte.
Varför inte då?

 

Bara jag som hör bruset i mina öron.
Bara jag som hör rösten brista i gråten.
Gråten som ingen annan ser.
Inombords där den är skyddad.

 

Omsluter mig själv.
Enda trösten jag får är från mig själv.
Och inte ens det fungerar.
Ett hårt skal som frånstöter inkräktande föremål.
Ditt hat.
Din kritik.
Ditt ego.

 

Det är en aning kyligt här också.
Som en dimma över en åker en höstmorgon.
Ser inte klart, men ser ändå.
Tunga andetag.

 

Jag vill vända mig om och gå.
Men fötterna sitter fast.
Tiden håller min fast.
Den går bara framåt. No exceptions. Inga undantag.

 

Jag kan inte fly längre.

 

Som ett brev på posten.