thesondagsklubb

18/10-2010

Kalla det intuition, erfarenhet eller vad du vill.
Jag vet när jag inte känns intressant längre.
Jag vet när jag blir dumpad, utan att de säger ett ord.

Men vad gör jag fel?
Vad är det jag inte ser?
Det upprepas gång på gång.

Jag undrar,
kommer det aldrig sluta?

Ska jag för alltid vara ensam?
Jag som har så mycket kärlek att ge.

Jag har bestämt mig för dig,
du har fastnat på mig,
i mitt hjärta.
Jag har tänkt på dig länge,
trots att vi inte setts så ofta,
har du alltid funnits i mina baktankar.

Jag har letat efter någon som dig,
som får mig ur balans,
får mig att undra om jag flyger eller står stilla.

Jag får oftast det jag vill ha,
men får aldrig behålla det speciellt länge.
Är det något slags straff,
eller bara ett ödets gång?

När jag var yngre kändes kärlek så lätt,
nu är det mera plågsamt,
och en stilla undran rotar sig.
Är kärleken inte för mig?
Eller finns den inte överhuvudtaget?
Är det en inbillning,
en sjukdom?

Kärleken är plågsam,
vänder som vinden,
och kan krossa dig tills du slutar existera.

Har du väl drabbats,
kan du aldrig bli frisk.

Det kan liknas vid en drog,
eller livslång sjukdom.

Jag önskar att jag aldrig smakat på kärleken.
Och jag önskar att du inte fanns.