thesondagsklubb

Mina tankar i ord.

31/5 2010

När man inte orkar ger man upp.
När energin inte räcker till stannar man upp och vilar.
Om inte tiden räcker till för att vila, hur gör man då?
Hur kan man ta av tid som inte finns?

 

Att orka har egentligen inte med energi att göra alls.

 

Varför känner jag mig så deppig idag?
Beror det på de påfrestande månaderna jag lagt bakom mig?
Om jag nu har lagt dem bakom mig.
Jag kan inte riktigt glädjas åt de kommande veckorna av sommar och jobb som jag förut sett fram emot.
Jag är likgiltig, känner mig tom, stum och ensam.
Vill inte göra någonting, vill inte vara här, vill inte vara någonstans alls faktiskt.

 

Helst av allt hade jag velat sitta i ett rum utan fönster och dörrar och stirra in i väggen. Om man kunde stänga av hjärnan samtidigt skulle det vara skönt.
Mina tankar och känslor plågar mig, men att veta och inte kunna göra något åt det plågar ännu mer.
Känns som att kontrollen är tappad, borta, förlorad.

 

Men vad kan man göra åt ett liv?
Vi ska alla dö, alla den vägen vandra. Det enda man inte vet är när det sker.
Och alla stannar nog upp någon gång i livet och ställer frågan: vad är meningen med livet?
Det finns inget svar på den frågan.

 

Fast jag som naturvetare har ett svar som jag inte är nöjd med.
Livet går ut på att reproducera sig och föra generna vidare. Så enkelt är det!
Synd att det inte ger någon tröst. Det är för enkelt.

 

Så varför ska man leva livet då?
Ska man söka en annan mening med livet?
Alla har en egen uppfattning om sin mening med livet, och detta är min uppfattning.
Jag känner ingen tröst i min mening, ingen lycka eller hopp om framtid.
Ska jag finna mig en ny mening med livet?
Går det?
Om jag inte tror på en annan mening med livet, går det att finna en annan mening med livet ändå?

 

Tvivlar.

 

Ord.
Ord är bara ord.
Man är bara genom handlingar.
Ord är bara ord.

 

Man kan inte leva utan hoppet.
Utan hoppet slutar livet.
Men vad ger hopp?

 

Ibland brukar jag blunda och tänka på min barndom.
De ljusa stunderna.

Maskrosor och lekstugan där jag bakade sandtårtor.
Det gröna gräset under mina fötter och solens värme.
Hästarna i hagen på andra sidan vägen.
Syrenbersån där vi begravde Snuten och någon fågel ibland.

 

Det är ett evigt sökande.
Sökandet efter meningen.
Det finns så många stunder då jag bara velat stanna upp och inte söka mer.
Säga stopp!

 

Orkar inte mer.

 

Musiken brukade ge mig tröst och trygghet.
Nu för stunden känner jag inget alls.
Jag blir rädd och förtvivlad.
Min enda trygghet är borta.
Det enda som jag hade, som fungerade för mig, är borta.

 

Jag blundar och andas in.

 

Det är inte min tid, inte än, men jag väntar.
Frågan är hur länge?
Hur länge ska jag behöva vänta?

 

Jag vill höra dig säga orden.
Jag är din.
Kanske ägandet i sig är meningen med livet?
Att känna sig samhörig med någon?
Jag är din.
Du är min.

 

Det är vi två.
Du och jag.
Men än är jag inte där.
Inte på långa vägar.
Och jag tvivlar.

 

Tro, hopp och kärlek.
Det heter så.
Ingrediens?
Livets mening?

 

Och då saknar man allt.
Saknad i sig är plågsamt.
Kombinerat med hopplöshet är det oerhört plågsamt.

 

Är det bara i mitt huvud som mina tankar påverkar?
Kan de speglas utåt och uppfattas av omvärlden?
Eller är det bara mina hemligheter?
Jag vill det.

 

Mina hemligheter är mina.

 

Fråga om lov.
Får jag?
Nej.
Ja.
Helst inte.
Varför inte då?

 

Bara jag som hör bruset i mina öron.
Bara jag som hör rösten brista i gråten.
Gråten som ingen annan ser.
Inombords där den är skyddad.

 

Omsluter mig själv.
Enda trösten jag får är från mig själv.
Och inte ens det fungerar.
Ett hårt skal som frånstöter inkräktande föremål.
Ditt hat.
Din kritik.
Ditt ego.

 

Det är en aning kyligt här också.
Som en dimma över en åker en höstmorgon.
Ser inte klart, men ser ändå.
Tunga andetag.

 

Jag vill vända mig om och gå.
Men fötterna sitter fast.
Tiden håller min fast.
Den går bara framåt. No exceptions. Inga undantag.

 

Jag kan inte fly längre.

 

Som ett brev på posten.